Fegat och fyndat

För några veckor sen var jag på auktion i Landskrona, jag registrerade mig och fick mitt kundnummer på en lapp som det sedan var tänkt att jag skulle vifta med när jag ville bjuda. Hittade flera fina saker och bestämde mig i förväg för hur mycket som skulle vara mitt maxbud. Var väl förberedd och satt som på nålar. Men när det väl kom till kritan fegade jag ur. Budgivningen gick så snabbt och min arm var som fastnaglad vid sidan när det var dags för mig att sträcka upp lappen. Det kändes som att alla skulle se igenom mig, som att auktionsförättaren skulle skratta och säga “Jamen lilla vän, du kan ju inte bjuda, du har aldrig varit på auktion innan”. En väldigt fånig anledning att missa 3 saker som jag hemskt gärna hade velat ha, men som jag nu får räkna som lärofulla misstag. Allra mest ångrar jag sekretären. Jag ser liksom framför mig hur jag om jag hade haft den som skrivbord, hade suttit där och skrivit nätterna igenom bara för att den är så fantastiskt fin.

Mina andra två missar:

Så när det var dags för auktion igen förra lördagen tog jag det säkra före det osäkra och bjöd via internet istället för att åka dit och följa auktionen live. Det hade också sina faror, visade det sig. Jag bjöd bland annat på en jättefin skål som jag tänkte skulle passa perfekt på middagsbordet som en liten uppläggningsskål, för grönsaker, dippa eller nåt annat. Men när jag hämtade den visade den sig vara helt enorm. Skulle nog passa bättre på en herrgård än i vår lägenhet. Men jag, och Daniel ännu mer, gillar den ändå (och förr eller senare kanske vi kommer bo på en herrgård? Man vet ju inte.) Så kommer ni på middag/fest hos mig framöver kan ni se fram emot att serveras sallad (enbart, för ni kommer inte orka nåt mer) eller bål ur denna skål:

Och så köpte jag en jordglob:

Njuter nu av en väldigt avslappnad påskhelg i Västerås. Igår tillbringade jag stor del av dagen framför tv:n med Bargain Hunt och Antiques Roadshow, godis och påskmust.

Jag hoppas att ni också haft en bra och solig påsk. Och jag hoppas också att denna filur, som jag träffade i Slottsparken för ett par veckor sedan, haft en bra påsk, hittat mycket gräs att äta och så (lägg märke till hur lite gräs fastnat i näbben och nu bara hänger där):

Posted in Uncategorized | 4 Comments

Längtan efter solen

http://www.solresor.se/resa-till/Kroatien/

Jag har ansökt om att få bli Solresors resereporter på Cypern, Kreta, Spanien eller i Kroatien under en vecka. Vill du också ansöka så gör du det här.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Längtan och minnen och sånt

Gud vad jag längtar till London. Mina drömmars stad. Snart är det bara en månad kvar. Tiden går så fort. Egentligen vill jag inte att den ska gå så fort, men samtidigt vill jag att det ska bli den 26:e april NU. Så att jag och Catrin kan åka.

Och så längtar jag efter semestern. Nordingrå, varma klippor, sol dygnet runt och att åka på semester med familjen igen. Och efter att gå på juni-bröllop. Och få sova lite längre på morgnarna. Och kanske till och med bli lite solbränd för första gången på flera år (om jag ens har något pigment kvar i kroppen efter alla dessa kontorssomrar).

Annars trivs jag ganska bra i nuet. Det är bra att det börjar bli vår. Solen skiner in genom fönstret på jobbet och om jag sätter mig i en något obekväm ställning vid skrivbordet så kan jag värma mig i den. Jobbet flyter på och dagarna går oftast fort, jag har roliga kollegor som får mig att skratta och en bra arbetsplats, fastän den ibland gör att jag är helt utmattad vid dagens slut.

Jag har alldeles för många saker i huvudet som vanligt, för många projekt som jag påbörjar mentalt men aldrig hinner testa på riktigt. Och därför blir jag dålig på att blogga också. På att skriva överhuvudtaget. Jag vet att jag låter som en repig skiva – vill skriva, hinner inte skriva, skriver lite i ett par dagar, är sjukt nöjd över detta, skriver inte på några veckor, klagar över att jag vill men inte hinner. Same old, same old. Som jag skrev till Catrin i mitt förra brev till henne så tror jag ärligt talat att jag är mer kär i själva idén att skriva än i själva skrivandet. För annars skulle jag väl göra det? När jag läser intervjuer med författare talar de ofta om hur de inte kan låta bli, hur de grips av sin historia klockan nio på kvällen och sedan sitter hela natten fastän de måste upp och leva sitt liv på morgonen. Skrivandet verkar liksom vara som en tsunami, en ostoppbar kraft som tar dem i besittning och inte släpper dem förrän de trillar ihop i en trött hög. Och hur mycket jag än önskar att det vore så för mig måste jag ju erkänna för mig själv att så är det inte, har aldrig varit, och kommer med stor sannolikhet aldrig bli – fast det vet man förstås inte.

Men om jag inte ska skriva – vad ska jag då göra? Jag har identifierat mig med detta så länge. Det har varit min nisch, det jag är bra på, det jag hela tiden kommer tillbaks till som min räddning när jag får panik över vad jag ska göra med mitt liv och hur jag ska använda min kapacitet – för det vet jag att jag har. Så antingen får jag klamra mig fast vid tanken på att jag en dag kommer skriva en bok, eller får jag bestämma mig för att gå vidare och satsa på något annat. Men vad? Och hur kommer man fram till det?

Och jag borde ju verkligen skriva här oftare också, eller ta mig i kragen och skaffa en riktig dagbok, för jag tycker det är så roligt att kunna läsa i efterhand vad jag gjort och tänkt på. Googlade mig själv innan (gör det med jämna mellanrum för att se om det hänt nåt nytt i mitt liv som jag inte vet om, t.ex. att jag vunnit en tävling =), och fastnade på min gamla blogg jag skrev i Jönköping (http://bloggis.se/Mollebolle/) och blev insnurrad i en massa gamla minnen, både bra och dåliga. Det var ju drygt fem år sedan (herregud), men ändå kan jag minnas exakt hur en dröm kändes när jag läser min beskrivning av den. Och så tycker jag ju om att gräva ner mig lite i nostalgi. Inte för att Jönköping var höjdpunkten i mitt liv, men det är ändå fint att kunna färdas tillbaka och återuppleva saker samtidigt som man kan se allt med lite perspektiv. Kanske läser jag det här om sex år – kanske är jag då någon helt annanstans, och kanske kommer jag då skrocka och tänka tillbaks på de bekymmer jag har nu med ett förnumstigt litet leende på läpparna.

Så här skrev jag för fem år sedan (ja, det kanske bara är jag som är så fascinerad av detta med tiden och vem man har varit och hur man inte visste vart man var på väg, men tycker det är häftigt att tänka på att det här skrev jag då, jag var där i det nuet, och i det nuet visste jag inte att Daniel fanns, inte att Catrin fanns, inte att jag skulle läsa på Skurup eller till personalvetare eller vilka jag skulle träffa där, hälften av personerna som är viktigast i mitt liv nu hade jag överhuvudtaget inte träffat då):

“Åbåy! Vicket vackårt vädår!

Ja, nyss när jag var ute och promenerade i lugnet efter stormen (trodde taket skulle blåsa av ett tag i natt), hade jag ett pist-ögonblick. Ni som åkt skidor vet kanske vad jag menar. När du tagit stolsliften upp till högsta toppen, och det rytmiska gungandet och solen som värmer i ansiktet försatt dig i nån sorts behaglig dvala, som gärna får pågå för evigt. Men plötsligt är ni framme, du glider av och vinden här uppe biter lite i kinderna, du stavar framåt, vänder dig om, och där ligger hela dalen under dig i strålande solsken och det tar nästan emot att åka ner, för vackrare än såhär blir det inte.

Så var det idag. Den senaste veckan har varit en dvala, för sen jag bestämt mig för att hoppa av har all motivation (om det överguvudtaget fanns nån) blåst all världens väg, och jag går bara och väntar på att terminen ska vara slut (och att jag förhoppningsvis klarat kursen på nåt sätt). Ointressanta föreläsningar, oroliga kvällar då jag legat vaken i timmar och väntat på sömnen, trötta dagar, och on top of all (bara för att reta mamma och Emma med min anglifiering) det regnruskiga vädret. Inte ens i Lund regnar det lika metodiskt som i den här stan (metodiskt för att det börjar när man kommit 500 m från dörren och har för bråttom för att vända och hämta paraply, och slutar så fort man kommer hem). Under den här grå “vintern” har jag nästan glömt att jag bor vid en sjö. Men så idag när jag kämpat mig upp till toppen av backen och tittade ut över stan och Vättern hade jag mitt pist-ögonblick. Det är som att världen ibland måste påminna en om hur vacker den är så man inte glömmer att man ska uppskatta och vara rädd om den.

Hoppas det kan va så här fint väder resten av min tid här, så att det blir de bästa minnena av stan som är de färskaste när jag flyttar hemåt.”

Posted in Uncategorized | Tagged , , | 1 Comment

Skriv- och städlördag

Sen igår har jag skrivit 2 1/2 sida. Det låter inte som så mycket, men det är mer än jag skrivit på över en månad. Så jag känner mig väldigt duktig.

Har även börjat städa mina högar och jag kan nu se mitt skrivbord igen. Har sorterat papper och slängt, slängt, slängt. Vem kunde ana att jag hade en hel mapp med föreläsningsanteckningar från statistikkursen för ett år sen liggande på mitt skrivbord? Rakt ner i pappersåtervinningen. Hittar också en massa skräp som jag inte riktigt vet vad jag ska göra av. Som känns dumt att slänga för det är ändå saker. Kanske är det dags att stå på loppis i vår. Eller skänka till Erikshjälpen.

Skönt att jag lyckas vara lite effektiv på helgen i alla fall.

Posted in Uncategorized | Tagged , | 3 Comments

Böcker och vårtrötthet

Jag tror att jag kan ha drabbats av vårtrötthet. Jag har aldrig tidigare hört talas om fenomenet, men de senaste dagarna när jag har klagat på en överväldigande trötthet från och med klockan 2 på eftermiddagarna, är det flera som har velat förklara det med denna företeelse. Är det någon annan som lider av det? Jag vet inte vad det annars skulle kunna vara, för jag sover som vanligt, jag tränar som vanligt (det vill säga inte särskilt mycket men i alla fall en gång i veckan på skridskor), jag äter nyttigare än vanligt (alltså inget godis i veckorna), jag tror inte att jag är förkyld för jag behöver inte nässpray och det brukar annars vara det första tecknet. Ändå – när klockan slår två så är det som att mina ögon plötsligt kommer på att de inte alls har för avsikt att vara öppna. Jag får ha dem halvslutna för att kunna läsa på skärmen utan att börja grina, och hade någon satt fram en säng mitt i rummet hade jag kunnat lägga mig ner och somna som en liten kattunge mitt i kontorslandskapskakafonin. Också på morgnarna är jag tröttare än vanligt – klockan halv sju måndag, tisdag och onsdag morgon har jag svårt att se meningen med livet. Vad finns det för mening förutom att sova? skriker min hjärna då, och jag famlar mig fram till duschen, kisar mig igenom frukosten och hade gett hela dagens lön för att få krypa ner under täcket igen. Jag hoppas att detta är övergående. Inte för att jag normalt är en morgonmänniska, men så här extremt plågsamt brukar det inte vara. Och nu är jag ju inte en kvällsmänniska heller. Just nu är jag en tiotilltvå-människa. Vid lunchen har jag min topp. Tragiskt.

Jag hinner/orkar alltså inte heller med allt jag skulle vilja. Böckerna ligger på hög (ja, allt annat ligger ju också på hög som ni tidigare fått bildbevis på), skrivandet ligger på hyllan, jag ligger på latsidan. Mitt gymkort förblir oanvänt (och mitt träningsschema på gymmet är med all säkerhet undanstoppat i de-som-inte-har-tränat-på-så-länge-att-vi-måste-få-dem-att-skämmas-skåpet. Där man måste be dem att plocka fram det. “Hur länge sen var det du tränade?” frågar de och man muttrar fram att “det var nog minst ett par månader sen, jag har sjuk en del och det har varit mycket annat” och de säger “jahaaa, men då borde det vara här framme, vi har bara stoppat undan dem som inte har varit här sen innan sommaren” och man säger “aaaah, jaha, ja men det var kanske innan sommaren då hehehe” och de tittar medlidsamt på en, tar fram sin nyckel och plockar fram ens schema ur skäms-skåpet.), mitt badmintonrack rostar och jag har inte köpt nya gympaskor på 10 år – för att jag glömmer att de är trasiga och fruktansvärt fula mellan varje gång jag använder dem eftersom detta ofta är en väldigt lång tid.

För att skriva om något annat än mitt februari-förfall: något jag har lyckats slutföra är att läsa ut Cirkeln.

Långt innan nästa bokklubbsmöte. Den var lättläst som ungdomsböcker ofta är, och tillräckligt spännande för att jag skulle längta lite till tåg/bussresan hem från jobbet. Men, den lämnade inget större intryck. Det var inte en Harry Potter för den hade ingen humor, och var inte tillräckligt detaljerad för att bli trovärdig. Den var ingen Guldkompassen för den hade inget större djup och inga överraskande karaktärer/miljöer. Den var inte heller någon Agnes Cecilia för mystiken blev aldrig mystisk eftersom den textades på stora skyltar och vevades framför näsan på en. Jag kan tänka mig att den tilltalar många ungdomar, särskilt dem som kan känna igen sig i någon av karaktärerna – de som känner sig lite utanför, lite fel, och som skulle ge vadsomhelst för att upptäcka att de har en kraft som gör dem speciella och utvalda. Jag vet att jag som tonåring hade känt igen mig i alla fall. Men det räcker liksom inte, inte för dagens 27-åriga Malin. Kanske hade det räckt för 14-åriga Malin. Och jag vet inte, kanske är det för att jag precis läst Mästaren och Margerita som fick mitt huvud att snurra, men Cirkeln känns lite platt. Karaktärerna är stereotypa och det man får veta om dem är bara tillräckligt för att man ska förstå deras roll i handlingen – inte för att lära känna dem på djupet. Många av bokens lösningar och förklaringar känns för enkla och framhastade. Det är för mycket som skrivs på näsan, för mycket som sägs rätt ut och för lite riktig mystik och intressant dialog. Jag kommer antagligen läsa fortsättningen för att den kommer vara lätt att läsa och för att jag någonstans ändå vill veta vad som kommer hända med karaktärerna och hur de kommer utvecklas (för förhoppningsvis kommer de att göra det), men inte för att jag egentligen är särskilt fascinerad av historien eller den magiska världen. Det som är mest spännande med boken tycker jag är hur karaktärerna upptäcker sina magiska förmågor och använder dem i vardagen, och de situationer som då uppstår. Lite som i Matilda av Roald Dahl. Deras magiska krig känns dock bara simpelt, platt och ganska fånigt. På sätt och vis är det ganska skönt att den inte var så där superduperfantastisk som jag trodde att den skulle vara, för nu slipper jag gå och längta i ett år på att den sista delen ska komma.

Nu har jag gått vidare till nästa bok, som det sedan ska skrivas en riktig recension om:

Den kommer väldigt rätt i tiden, då jag har många invanda mönster att försöka bryta, och känner att jag behöver förändring.

Och så till skrivandet. Som står still. För att hämta inspiration samtidigt som jag skjuter lite till på att öppna Word, har jag idag köpt lite bläddrigare läsning:

  

Jag älskar skrivtidningar. Jag blir verkligen sugen på att komma igång. Och så gillar jag att de gör skrivandet så opretentiöst – de vänder sig till alla, till folket, till den breda massan som drömmer om att skriva en bok. Vilket ju nog är en majoritet av befolkningen.

Så nu ska jag läsa och inspireras lite. Och äta choklad.  Och vara uppe länge. För idag är det fredag och jag tänker ta kampen mot mina sjunkande ögonlock.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , | 4 Comments

Att äta böcker

När räknas man som bokslukare? Hur många böcker måste man förtära om året/i månaden? När jag var yngre var jag utan tvekan en bokslukare. En boknarkoman till och med. Jag knarkade böcker. För mig var det ett väldigt bekvämt och ofarligt sätt att göra världen lite mer spännande och lite mindre högstadievardag. Jag fortsatte i och för sig att sluka böcker av bara farten i gymnasiet också, men efter det ebbade det ut för att på senare år sjunka mot nollpunkten. Jag kan verkligen sakna det där. Att ligga vaken hela nätterna och läsa, att upptäcka en ny författare och läsa som besatt till man plöjt igenom allt personen skrivit. Som vintern när jag upptäckte Agatha Christie, och hennes böcker var sådär alldeles underbart kluriga och intelligenta och det dessutom fanns över 60 stycken. Det var ren och skär lycka. Jag vände upp och ner på antikvariaten för att hitta dem alla, önskade mig i julklapp, lånade på biblioteket. Eller den sommaren när Aftonbladet (eller nån av Aftonbladets jämlikar) publicerade alla Henning Mankells deckare i bilagor, och jag alltså fick en ny Wallander varje vecka under hela semestern. Det känns så tråkigt att det inte är så längre. Att inte böcker vänder upp och ner på min värld. Jag har funderat över vad det kan bero på och kommit fram till lite olika möjliga förklaringar. 1) Många av de böcker jag läste i min ungdom (nu låter jag som en tant, men ja, ni fattar skillnaden) var just ungdomsböcker, alternativt deckare. Deckare i sig kan ju vara väldigt beroendeframkallande och ungdomsböcker är ofta lättlästa bladvändare, inget som smakar konstigt, är svårtuggat eller fastnar i halsen, utan det glider bara ner. Som O’Boy ungefär. Medan så kallade vuxenböcker tenderar att antingen ha ambitionen att vara något finare än chokladdryck och därmed bli prententiösa och svårsmälta, eller bara vill sälja och därmed försakar språket helt och hållet. Ack, om jag kunde hitta vuxenböckerna med ungdomslitteraturens klass och dragningskraft! Ibland dyker det upp en glimrande pärla i grushögarna (The Help, till exempel, vad en sådan) och jag fastnar, men TIPS mottages med stor tacksamhet. Okej, teori nummer 2) Jag har blivit vuxen och tråkig. Ja, jag är rädd att detta åtminstone till en viss del är sant. Jag hatar att det är så, men fantasin får inte lika stor plats i mitt liv längre. Man kan ju i och för sig se på det positivt: jag har inte ett lika stort behov att fly från mitt liv och min vardag som jag hade för 10-15 år sedan, jag trivs ganska bra i den riktiga världen. Men man kan också se det från det andra hållet, det tråkiga hållet: Jag tror inte lika mycket på de andra världarna längre. De blir inte lika verkliga som de blev när jag läste Narnia-böckerna och med hjärtat i halsgropen öppnade garderoben på vartenda vandrarhem vi bodde på. Det är som att med vuxenheten kommer också den där stressen över att livet passerar, och att tiden som tillbringas i andra världar som ändå inte finns, istället borde ägnas åt att göra något i den riktiga världen, att göra något av sitt eget liv istället för att låta svepas sig bort av andras. Det är en sorglig tanke att det kanske är så det ligger till. Denna teori leder så vidare till nummer 3) tidsbristen. Att det är så enkelt som att tiden inte räcker till. Att jag skulle om jag hade mer tid. Men det är också en ganska usel ursäkt för det mesta. Vill man något tillräckligt mycket så tar man sig tid. Samma sak med skrivandet, jag klagar jämt på att jag inte har tillräckligt med tid, men jag har ju uppenbarligen tid till en massa andra saker som jag gör. Ikväll har jag till exempel haft tid att spela 4 omgångar Betapet. Igår hade jag tid att se en halvbra romantisk komedi som jag inte kommer minnas om ett år.

Nu blev det här en lång utläggning, när det egentligen bara skulle vara en kort inledning till att berätta om boken jag precis läst. Så nu kommer vi till det. Senaste bokklubbsboken (jag har bokklubben att tacka för att jag överhuvudtaget fortfarande kan läsa):

Jag var skeptisk, det ska erkännas. Jag menar, 468 sidor rysk klassiker med liten text. Ba-baaam! Det var inget jag såg fram emot att sätta tänderna i. Men, för att fortsätta på denna ät-metafor, om de ungdomsböcker jag saknar är O´boy, eller för att göra det ännu tydligare, ifall de ungdomsböcker jag saknar är

(som hela kroppen skriker efter och som man sedan vräker i sig i ett nafs för att efteråt känna sig tom och darrig) så är Mästaren och Margarita

en ask med lyxpraliner som man långsamt äter bit för bit, och njuter av de delikata smakerna.

Jag gillar alltså båda. Både sockerchock och smaksensation. Man behöver dem bägge vid olika tillfällen. Men det var länge sedan jag hade en sån utsökt läsupplevelse som Mästaren och Margarita. Både Bulgakov, och Lars Erik Blomqvist som översatt boken, imponerar enormt på mig. En roman som är både absurd, befriande, äcklig, rolig, smart, spännande och språkligt perfekt går det liksom inte att värja sig från. Den är som ett galet och detaljrikt konstverk. När jag läste den kom jag också att tänka på målningar av Hieronymus Bosch, kanske för att de också skildrar det djävulska, smått groteska och bisarra…

Jag måste bara få citera ett par bitar, som jag gillade väldigt mycket, om vädret – jag tyckte överhuvudtaget att många beskrivningar var så målande att det kändes som att jag var på plats –

“Den mörka dimman från Medelhavet lade sig över den stad som prokuratorn hatade. […] Molnet hade redan vältrat sig över Golgata, där bödlarna skyndade sig att krossa de avrättades ben, det hade rullat fram över templet i Jerusalem, dess rykande skyar hade glidit ner från tempelkullen och dränkt Nedre staden. Molnet hade trängt in i fönstergluggarna och drivit människorna in i husen längs de vindlande gatorna. Men regnet dröjde, från molnet strömmade bara ljus. När elden exploderade i den röksvarta massan, lösgjorde sig det väldiga templet med dess gnistrande fiskfjällsliknande tak ur det nattsvarta mörkret och for upp mot himlen. Men flammorna slocknade på ett ögonblick och templet rasade tillbaka ner i det becksvarta töcknet.”

“En kort stund senare började de fuktiga slöjorna tunnas ut framför kuratorns blick. Hur våldsamt ovädret än hade rasat började det likväl ebba ut. Kvistarna skakade inte längre i stormen, de föll inte längre ner mot marken. Åskdånet och blixtarna kom med allt längre mellanrum. Och över Jerusalem seglade inte längre det vitkantade violetta molntäcket, dess eftertrupp var på marsch – ett vanligt gråaktigt, oförargligt kvällsmoln. Åskan var på väg mot Döda havet.”

Dessa stycken är i och för sig inte alls särskilt representativa för boken som inte alls handlar särskilt mycket om vädret, utan mer om sånt här:

” – Skär halsen av honom! sade en barsk röst uppe på balkongen. – Hursa, min herre? replikerade Fagot genast på det blodtörstiga förslaget. Skära halsen av honom? Ja, det är ingen dum idé! Behemot! ropade han till katten. Sätt igång! Eins, zwei, drei! Nu hände någonting fullkomligt otroligt. Raggen reste sig på den svarta katten och han jamade hjärtskärande. Han hukade sig och hoppade så med ett pantersprång upp på Bengalskijs bröst och därifrån upp mot hans huvud. Fräsande grep katten tag i konferencierens tjocka hår med sina feta tassar, gav upp ett vilt tjut och med två ryck slet han huvudet från halsen. […] Katten gav huvudet till Fagot, som höll upp det i håret och visade det för publiken. Huvudet ropade förtvivlat ut över hela teatern: – Hämta en läkare!”

Hehe. Det är ingenting återhållsamt över den här boken, och jag älskar det! Hoppas jag lyckats få någon av er lite nyfiken…

Nu läser jag, i hög hastighet på grund av lättlästheten och spänningen, “Cirkeln” – av en Elfgren som till skillnad från mig lyckats skriva en hel (eller en halv då hon skriver tillsammans med en annan?) bok. Återkommer med betyg inom en inte alltför lång framtid.

Posted in Uncategorized | 3 Comments

Mina högar

OBS!!! KÄNSLIGA LÄSARE D.V.S. MAMMOR OCH EVENTUELLA PERFEKTIONISTER VARNAS – LÄSNING SKER PÅ EGEN RISK OCH SYRLIGA KOMMENTARER UNDANBEDES!!!!

På jobbet är jag organiserad. Har koll på vad jag gjort, vad jag ska göra, var jag hittar saker. Hemma lägger jag å andra sidan allt på hög(ar). Inga organiserade högar med någon logisk inbördes ordning, utan helt enkelt hullerombullerhögar. I huvudet har jag superstruktur. Synd att ingen kan se det. Synd att allt som syns är det här (även mitt skrivbord på jobbet har lite att önska, men inte riktigt så här mycket):

Jag städar skrivbordshögen titt som tätt, men ändå ser det oundvikligen ut som ovan igen inom ett par veckor. Idag när Daniel frågade var han skulle lägga mina grejer som låg på matbordet och jag sa att han kunde lägga dem på skrivbordet bara för jag skulle ändå städa där snart replikerade han, inte alls oprovocerat, “Jaså, det är dags nu igen.”

Ungefär samma sak gäller med mina andra högar. De poppar bara upp här och där, fördelaktligen där det finns tomma ytor. Jag plockar undan dem. En vecka senare har de poppat upp på ett annat ställe, eller alltså till och med på samma. Tillåt mig presentera -Kistanhögen (där hamnar ofta allt som är involverat i min morgonrutin):

Ovanpådengamlatevenhögen (här hamnar diverse grejer som inte får plats på/som jag av någon anledning i stundens hetta inte tycker passar in på skrivbordet):

Bakomstolenochnästanbakomgardinenhögen (den här högen vet jag faktiskt inte hur den har uppstått, jag tror Daniel kan vara inblandad?):

Påsängenskortsidahögen (här hamnar halva min garderob, här letar jag alltid först då det är större sannolikhet att plagget jag letar efter hänger här än i garderoben):

Klädhängarhögen (här tror jag de kläder hamnar som jag inte vill ska rivas ner av misstag av sovande fötter):

Jag känner att detta var ett väldigt självutlämnande inlägg. Ni kan se det som att jag kompenserar för min långa frånvaro. Eller kan ni se det som att jag desperat försöker hitta något att skriva om. Välj själva!

 

Posted in Uncategorized | 7 Comments