Besviken och nummer tre

Efter all förberedelse, all nervositet, allt tid jag la ner på presentationen, så gick jag inte vidare i rekryteringsprocessen. Första reaktionen var en blandning av besvikelse och lättnad. Besvikelse över att inte bli uppskattad, när man lagt ner sin själ i något. Besvikelse över att inte lyckas visa hur bra man är. Lättnad över att inte behöva lägga ner ännu mer tid för att förbereda inför nästa steg. Och även en liten lättnad över att inte behöva ta ställning: är det verkligen det här jag vill göra?

Hela processen påminde mig en del om när jag sökte till Oxford. All förberedelse innan, glädjen när man får veta att man lyckats fånga någons intresse och att de vill träffa en, och sen känslan av misslyckande över att inte lyckas leva upp till den bild man förmedlat av sig själv och som gjorde att de ville träffa en. Men alltså även den lilla känslan av lättnad, för att det kanske inte var helt rätt ändå. Till och med den sociala situationen påminde om den för två år sen, när jag satt kräk- och gråtfärdig vid botten av en tornrumstrappa och väntade på att få gå upp till min intervju. De människor du träffar, de som är ditt enda tillgängliga sociala stöd i din nervositet, är också de människor som du kommer jämföras med. Och som du oundvikligen jämför dig själv med. Och allt du ser runtomkring dig är supermänniskor – målmedvetna, smarta, kompetenta, utåtriktade, allmänbildade supermänniskor. I jämförelse blir du själv så liten. Även själva prestationssituationen i lördags liknade den i Oxford, om än 10 gånger mindre läskig, eftersom de du ska imponera på inte visar med en min vad de tycker eller tänker.

Allt som allt, det var läskigt och utmattande och att sen få veta att det inte ledde någonvart var en besvikelse. Men sen kom jag på tanken att jag skulle skriva och be om kommentarer. Det vågade jag aldrig göra efter att ha fått nej från Oxford, men nu tänkte jag att det vore bra att veta ifall jag någonsin skulle hamna i en liknande situation igen. Vad gjorde jag för fel? Jag fick ett jättetrevlig svar och egentligen borde jag bli glad att jag nu inte behöver fundera på vad jag kunde gjort annorlunda, men känner jag mig mest bara ledsen. Missförstådd. Fel. Börjar tvivla på mitt yrkesval. Men det kanske är bra att få känna sig lite ledsen, för att kunna släppa det sen. För att kunna bli starkare i mig själv.

För att övergå till något roligare, så skulle punkt nummer tre på Catrins lista påbörjas i lördags. Här nedanför ser ni alltså nästa projekt:

Min farmor och farfars kärleksbrev. Mest min farfars, tror jag. Jag har länge velat läsa och renskriva dem. I början var min tanke att jag ville göra något mer med dem, kanske en historia. Men jag vet inte längre. Det jag vet är att jag har till den 20/7 på mig att gå igenom och skriva rent dem på datorn. Och det är ganska många. Farfar var sjöman och ett tag tror jag att de skrev till varandra varje dag.

Jag tänkte att jag ska publicera små utdrag här. Så blir det kanske som en liten historia ändå. Åtminstone blir det en liten bit historia. Och det är något som jag fascineras av, att få tänka mig in i andra människors liv, människor som levde på en annan plats, i en annan tid. Få en bit av deras tankar och känslor. Så därför får ni också stå ut med det, mina få men ack så fina bloggläsare. Här kommer ett utdrag från det första brevet jag läste:

M/t Saturnus – ombord, måndag 26/8 1946

Min älskling!

Nu har jag frivakt, och sätter mig då för att rikta mina tankar i ord till dig, älskling. Då jag skrivit brevet igår hade jag ju vakt efteråt. Då klockan var 24:00 gick jag på utkik. Jag stod där framme på stäven högt över det upprörda havet. Jag var inte riktigt ensam, jag hade den mest förtjusande och livligaste stjärnhimmel jag sett till sällskap. Vintergatan sträckte sitt ljusa band från den ena horisonten till den andra. Kära du, du skulle ha varit hos mig då min älskade. Jag stod där och sjöng vår älsklingsbit. Den har aldrig låtit så vackert någon gång, ty havet var den orkester som assisterade mig. […] För att återgå till nattens vakt så räknade jag till inte mindre än 8 st stjärnfall. Varje gång så önskade jag, och vad jag önskade kan du nog gissa dig till. Du vet ju att det är bara dig jag älskar, ingen annan på jorden.

Advertisements
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

4 Responses to Besviken och nummer tre

  1. Esmeralda says:

    Åh, så fint! Jag vill också få kärleksbrev…undrar om människor skriver såna saker nu för tiden..?

    • Malin says:

      Jag och Daniel skrev brev till varandra när jag bodde i Skurup och han i Västerås. Inte riktigt lika poetiska kanske men det var väldigt mysigt =)

  2. Emilia says:

    Det visste inte jag Mollan att du hade dem. låter som ett riktigt bra projekt ju.
    kärlekssms brukar jag få och de brukar vara riktigt poetiska men brev alltså är ju i en klass för sig, superspännande ju.

  3. Mem says:

    Åh vad fint. Jag tror att något har gått förlorat i mobilernas, mejlens och sms:ens tidevarv. Inte skriver man så här till varandra längre? Man hinner inte längta så efter varandra.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s