Ledighet och intervju(o)vana

Nu har jag varit, och känt mig, ledig i några dagar för första gången på jag vet inte hur länge…jo, sen augusti förra året tror jag. Skolan har liksom inneburit en strid ström av uppgifter, tentor och deadlines sedan dess. Så det har varit svårt och konstigt för min kropp att anpassa sig till ledigheten. Stressuget i magen kommer med jämna mellanrum och jag måste gång på gång förklara för den att vi är lediga. Även när sommarjobbet sätter igång på riktigt imorgon är vi lediga när vi kommer hem, på helgerna, på bussen hem. Då är vi fria att göra vad vi vill. Att ta det lugnt, att läsa, att se på film eller skräp-tv, att skriva utan några krav och deadlines. Det kommer nog ta ett litet tag för magen att förstå. Under tiden hjälper jag den genom att köra anfall från alla håll mot magkatarren. Dricker kiselgel som känns som krita i munnen, äter läkemedel och naturläkemedel, äter med jämna mellanrum och försöker hålla en sträng diet. Ingen alkohol, inget bröd, ingen stark mat, ingen fet mat, ingen kolsyra eller något med för mycket syra. Som den gullige mannen i hälsokostbutiken sa när jag skulle lämna butiken (med bekymrade ögon och handen på min arm): Du SKA bli BRA.

I onsdags var jag på intervju. Min första Riktiga Intervju. Alltså för ett riktigt jobb som jag skulle kunna tänka mig att ha en längre tid. Det var länge sen jag var på någon intervju, så det var riktigt nervöst. Förr var jag på intervjuer hela tiden kändes det som. När jag bodde i London var det vardag. Jag var på Hamleys på min mest pinsamma intervju någonsin, där jag fick låtsas att intervjuaren var ett barn och försöka locka in honom i butiken med hjälp av en handdocka (som jag i desperation döpte till Mickey) och en magisk låda. “Helloooo, my name is Mickey, do you want to see some magic?”. Jag hörde aldrig nåt från dem. Sen var jag på intervju på Talking Bookshop, mitt drömjobb just då, och överdrev kanske mina bokkunskaper något för efter jag fått jobbet och jobbat i tre dagar fick jag sparken. Enda gången jag fått sparken. Alltså sparken som i du är inte tillräckligt bra så vi vill inte ha dig kvar. “Malin, you’re not working very well.” Nähä. Grät en skvätt på utflykten till Cambridge, gick sedan vidare. Gick på intervju på Svenska Skolan där jag skulle fungera som assistent åt en kille med något slags problem, och fick följa med en hel dag på lektioner. Och de ville så gärna ha mig, men jag fick prestationsångest och tänkte hur ska jag kunna  hjälpa honom, jag kan ju ingenting – och tackade nej. Sen var jag på intervju på ett advokatkontor, på ytterligare någon butik, och slutligen på en drös olika flådiga och mindre flådiga restauranger där jag sattes på prov genom att under en dag få springa runt i en okänd miljö och plocka disk, le mot kunder och skära bröd.

I Sverige har jag också varit på så många intervjuer att jag tappat räkningen. Restauranger, dagis, bemanningsföretag, andra företag som jag inte minns namnen på. Men de senaste jobben har liksom bara trillat in. Jag har inte sökt dem utan de har sökt mig…det är väl så det blir efter ett tag i ett bemanningsföretag. Men det gör ju också att man blir ovan vid intervjuer. Så i onsdags kändes det extra flamsigt och ostrukturerat. Mina svar alltså. Har inga höga förhoppningar på resultatet, men håller såklart en tumme. Det får ni gärna också göra, om ni har tid. En mental tumme, om inte annat.

Nu sitter jag hemma i köket i Dalby. Varvar att sitta vid datorn med att klappa katt, läsa och njuta av solen. Dalby har en avslappnande effekt. Att få gå barfota likaså.

Igår när jag satt och väntade på bussen och till Dalby, med hög musik i öronen, stod plötsligt en Bert Karlsson-kopia framför mig och rörde på läpparna. Jag tog av mig hörlurarna och sa

“Förlåt, vad sa du?” Tänkte att han ville fråga om bussen eller nåt.

“Det var en kvinna som inte ville ha några barn.”

“Okej?”

“Ja, hon ville inte ha några barn. Hon hette Linda. 33 år var hon. Jag tyckte det var konstigt.”

“Okej?”

(Här höjer han rösten och nästan skriker) “JA ALLA KVINNOR SKA VÄL HA BARN!!!”

Jag säger att det väljer man väl själv, och sätter på mig hörlurarna igen. Han går vidare bort till en bänk för att prata med en ung mamma och beundra hennes två barn.

Förresten. Fick VG på min uppsats. Weehaa!

Advertisements
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

2 Responses to Ledighet och intervju(o)vana

  1. oroshjärta says:

    Swishade förbi! =)

  2. Esmeralda says:

    haha..underbart, det är klart att alla kvinnor måste ha barn annars är man ingen riktig kvinna!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s