Persuasion

Idag lider jag av måndags/post-Austendepression. Efter att ha läst ut Persuasion i torsdags, och bestämt att den toppar Austenlistan tillsammans med Pride and Prejudice, kunde jag inte lämna den bakom mig. Så jag såg filmen, det vill säga nyinspelningen från 2007. Och sen såg jag den första filmen, från 1995. Och sen såg jag nyinspelningen igen. Besatt? Jag?

Fastän kaptenen i nyinspelningen är precis så stilig, och med precis så allvarsamma, smäktande blickar som jag föreställt mig…

…och fastän originalfilmen följer boken relativt väl, kan jag inte finna någon av filmerna helt tillfredsställande. Huvudpersonen (Anne) i filmen från -95 ser tyvärr ut som en tant.

Inte alls som jag tänkt mig. Och Anne i den nya versionen, fastän sötare, är alldeles för gråtig och flåsig och tafatt. Och så går det alldeles för fort. 2 timmar räcker inte för att göra någon av Jane Austens böcker rättvisa. Jag får helt enkelt hoppas att de gör en miniserie av den som lever upp till mina förväntningar, och tills att det sker nöja mig med att läsa boken om och om igen.

Nu måste jag (till er som vill läsa boken inom ert minnes räckvidd, rekommenderar jag att sluta läsa nu. På allvar. Annars förstörs halva nöjet.) publicera vad som enligt mig är ett av världens mest romantiska kärleksbrev, och som jag läste säkert 20 gånger innan jag kunde gå vidare i boken (åh, om jag kunde skriva nåt sånt här, nån gång!):

(SISTA VARNINGEN; LÄS EJ OM DU VILL LÄSA BOKEN, VILKET DU BORDE GÖRA)

“I can listen no longer in silence. I must speak to you by such means as are within my reach. You pierce my soul. I am half agony, half hope. Tell me not that I am too late, that such precious feelings are gone forever. I offer myself to you again with a heart even more your own than when you almost brokes it, eight years and a half ago. Dare not say that man forgets sooner than woman, that his love has an earlier death. I have loved none but you. Unjust I may have been, weak and resentful I have been, but never inconstant. […] I can hardly write. I am every instant hearing something which overpowers me. You sink your voice, but I can distinguish the tones of that voice when they would be lost on others. To good, too excellent creature! You do us justice, indeed. You do believe that there is true attachment and constancy among men. Believe it to be most fervent, most undeviating, in  – FW. I must go, uncertain of my fate, but I shall return hither, or follow your party, as soon as possible. A word, a look, will be enough to decide wheter I enter your father’s house this evening or never.”

Advertisements
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s