Alkemisten

Det är riktig Ronja Rövardotter-åska utanför. Den har närmat sig den senaste timmen och nu är den rakt ovanför oss. Snart kanske vårt hus splittras itu precis som Mattisborgen. Det är skymningsmörkt fastän det är mitt på dagen, regnet forsar och studsar mot balkongräcket. Strömmen kommer och går. Det är en perfekt dag att sitta inne och inte ha något annat planerat än att läsa, kolla på Greys Anatomy, skriva och äta rester från gårdagens middag.

Jag har precis börjat läsa Alkemisten. Det är en sån där bok som stått i min bokhylla i evigheter och samlat damm, men som är så tunn att jag egentligen borde ha läst den för längesen. Det finns liksom ingen anledning till att den bara har stått där, den är inte som några av mina andra dammsamlarböcker som är jättetjocka med pytteliten text och därför får stå där de står orörda. Alkemisten har stått där ända sedan 2004, då jag fick den av en kille, Xavier, som jag jobbade med på Zizzi i London. Så här inspirerande skrev han till mig på försättsbladet:

“Malin…Well it’s quite hard to say good bye to someone you hardly know but despite that, I feel a really kind person and a nice aura around you, not that i’m saying bye…i say i’ll see you again later, you are a really nice human and never forget that it only take you to say hi to let people know how pure your heart and soul are. Thank you for all the time you were around me and to have the time to talk to me, i wish to be able to make you laugh a lot more and i hope that finally you understand my bizarre sense of humour. But i hope i’ve left a mark in your life as you in mine i’ll never forget you. Once I told you this book changed my life so you did the same for me. Thank you very much. hope to see you again…this life or the next one.”

Xavier. Vi jobbade tillsammans i kanske fyra månader. En söt kille som alltid hade glimten i ögat, men med väldigt konstig (dålig) humor. En sån där typ som flörtar genom att lyfta på ögonbrynet, blinka med ena ögat och le snett. Som tror att det räcker så. Från Brasilien, om jag minns rätt. Vi har inte haft någon kontakt sedan dess, jag tror inte ens att vi bytte mailadresser. Men ändå gick han ut och köpte sin favoritbok till mig och skrev en lång dedikation när jag skulle sluta. Det känns fint. Och lite sorgligt. Det är lite sorgligt med alla människor som passerar genom ens liv, och till vilka man säger på ett eller annat vis: “Jag kommer aldrig att glömma dig” men som sedan faller i glömska. Vissa av dem försöker man hålla kontakten med och misslyckas, dessa kanske är de allra sorgligaste. Med andra vet man redan från början att man bara snuddar vid varandras liv, som med Xavier. Men genom att han gav mig en bok kommer han ändå alltid att finnas kvar i mitt liv. I min bokhylla. Nån gång om många många år när jag är död kanske någon annan plockar upp den här boken, läser vad han skrev och tänker att vi nog var väldigt viktiga för varandra. Och undrar om vi någonsin träffades igen.

Nu ska jag i alla fall ge den en chans att förändra mitt liv, som den förändrade Xaviers. Jag ska samla på mig dess visdomsord och kanske bli en klokare människa. Ingen press, lilla bok.

Advertisements
This entry was posted in Uncategorized and tagged , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Alkemisten

  1. catrin says:

    så himla fint. vilken underbar människa han verkar va, xavier.
    hoppas boken är så bra som utlovat, jag har också funderat på att läsa den, men har fått för mej att jag ej skulle gilla den…

  2. Esmeralda says:

    Ska bli intressant att höra vad du tycker!
    Han verkar ju lite konstig…men han har helt klart rätt i allt fint han skrivit om dig:)

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s