Att äta böcker

När räknas man som bokslukare? Hur många böcker måste man förtära om året/i månaden? När jag var yngre var jag utan tvekan en bokslukare. En boknarkoman till och med. Jag knarkade böcker. För mig var det ett väldigt bekvämt och ofarligt sätt att göra världen lite mer spännande och lite mindre högstadievardag. Jag fortsatte i och för sig att sluka böcker av bara farten i gymnasiet också, men efter det ebbade det ut för att på senare år sjunka mot nollpunkten. Jag kan verkligen sakna det där. Att ligga vaken hela nätterna och läsa, att upptäcka en ny författare och läsa som besatt till man plöjt igenom allt personen skrivit. Som vintern när jag upptäckte Agatha Christie, och hennes böcker var sådär alldeles underbart kluriga och intelligenta och det dessutom fanns över 60 stycken. Det var ren och skär lycka. Jag vände upp och ner på antikvariaten för att hitta dem alla, önskade mig i julklapp, lånade på biblioteket. Eller den sommaren när Aftonbladet (eller nån av Aftonbladets jämlikar) publicerade alla Henning Mankells deckare i bilagor, och jag alltså fick en ny Wallander varje vecka under hela semestern. Det känns så tråkigt att det inte är så längre. Att inte böcker vänder upp och ner på min värld. Jag har funderat över vad det kan bero på och kommit fram till lite olika möjliga förklaringar. 1) Många av de böcker jag läste i min ungdom (nu låter jag som en tant, men ja, ni fattar skillnaden) var just ungdomsböcker, alternativt deckare. Deckare i sig kan ju vara väldigt beroendeframkallande och ungdomsböcker är ofta lättlästa bladvändare, inget som smakar konstigt, är svårtuggat eller fastnar i halsen, utan det glider bara ner. Som O’Boy ungefär. Medan så kallade vuxenböcker tenderar att antingen ha ambitionen att vara något finare än chokladdryck och därmed bli prententiösa och svårsmälta, eller bara vill sälja och därmed försakar språket helt och hållet. Ack, om jag kunde hitta vuxenböckerna med ungdomslitteraturens klass och dragningskraft! Ibland dyker det upp en glimrande pärla i grushögarna (The Help, till exempel, vad en sådan) och jag fastnar, men TIPS mottages med stor tacksamhet. Okej, teori nummer 2) Jag har blivit vuxen och tråkig. Ja, jag är rädd att detta åtminstone till en viss del är sant. Jag hatar att det är så, men fantasin får inte lika stor plats i mitt liv längre. Man kan ju i och för sig se på det positivt: jag har inte ett lika stort behov att fly från mitt liv och min vardag som jag hade för 10-15 år sedan, jag trivs ganska bra i den riktiga världen. Men man kan också se det från det andra hållet, det tråkiga hållet: Jag tror inte lika mycket på de andra världarna längre. De blir inte lika verkliga som de blev när jag läste Narnia-böckerna och med hjärtat i halsgropen öppnade garderoben på vartenda vandrarhem vi bodde på. Det är som att med vuxenheten kommer också den där stressen över att livet passerar, och att tiden som tillbringas i andra världar som ändå inte finns, istället borde ägnas åt att göra något i den riktiga världen, att göra något av sitt eget liv istället för att låta svepas sig bort av andras. Det är en sorglig tanke att det kanske är så det ligger till. Denna teori leder så vidare till nummer 3) tidsbristen. Att det är så enkelt som att tiden inte räcker till. Att jag skulle om jag hade mer tid. Men det är också en ganska usel ursäkt för det mesta. Vill man något tillräckligt mycket så tar man sig tid. Samma sak med skrivandet, jag klagar jämt på att jag inte har tillräckligt med tid, men jag har ju uppenbarligen tid till en massa andra saker som jag gör. Ikväll har jag till exempel haft tid att spela 4 omgångar Betapet. Igår hade jag tid att se en halvbra romantisk komedi som jag inte kommer minnas om ett år.

Nu blev det här en lång utläggning, när det egentligen bara skulle vara en kort inledning till att berätta om boken jag precis läst. Så nu kommer vi till det. Senaste bokklubbsboken (jag har bokklubben att tacka för att jag överhuvudtaget fortfarande kan läsa):

Jag var skeptisk, det ska erkännas. Jag menar, 468 sidor rysk klassiker med liten text. Ba-baaam! Det var inget jag såg fram emot att sätta tänderna i. Men, för att fortsätta på denna ät-metafor, om de ungdomsböcker jag saknar är O´boy, eller för att göra det ännu tydligare, ifall de ungdomsböcker jag saknar är

(som hela kroppen skriker efter och som man sedan vräker i sig i ett nafs för att efteråt känna sig tom och darrig) så är Mästaren och Margarita

en ask med lyxpraliner som man långsamt äter bit för bit, och njuter av de delikata smakerna.

Jag gillar alltså båda. Både sockerchock och smaksensation. Man behöver dem bägge vid olika tillfällen. Men det var länge sedan jag hade en sån utsökt läsupplevelse som Mästaren och Margarita. Både Bulgakov, och Lars Erik Blomqvist som översatt boken, imponerar enormt på mig. En roman som är både absurd, befriande, äcklig, rolig, smart, spännande och språkligt perfekt går det liksom inte att värja sig från. Den är som ett galet och detaljrikt konstverk. När jag läste den kom jag också att tänka på målningar av Hieronymus Bosch, kanske för att de också skildrar det djävulska, smått groteska och bisarra…

Jag måste bara få citera ett par bitar, som jag gillade väldigt mycket, om vädret – jag tyckte överhuvudtaget att många beskrivningar var så målande att det kändes som att jag var på plats –

“Den mörka dimman från Medelhavet lade sig över den stad som prokuratorn hatade. […] Molnet hade redan vältrat sig över Golgata, där bödlarna skyndade sig att krossa de avrättades ben, det hade rullat fram över templet i Jerusalem, dess rykande skyar hade glidit ner från tempelkullen och dränkt Nedre staden. Molnet hade trängt in i fönstergluggarna och drivit människorna in i husen längs de vindlande gatorna. Men regnet dröjde, från molnet strömmade bara ljus. När elden exploderade i den röksvarta massan, lösgjorde sig det väldiga templet med dess gnistrande fiskfjällsliknande tak ur det nattsvarta mörkret och for upp mot himlen. Men flammorna slocknade på ett ögonblick och templet rasade tillbaka ner i det becksvarta töcknet.”

“En kort stund senare började de fuktiga slöjorna tunnas ut framför kuratorns blick. Hur våldsamt ovädret än hade rasat började det likväl ebba ut. Kvistarna skakade inte längre i stormen, de föll inte längre ner mot marken. Åskdånet och blixtarna kom med allt längre mellanrum. Och över Jerusalem seglade inte längre det vitkantade violetta molntäcket, dess eftertrupp var på marsch – ett vanligt gråaktigt, oförargligt kvällsmoln. Åskan var på väg mot Döda havet.”

Dessa stycken är i och för sig inte alls särskilt representativa för boken som inte alls handlar särskilt mycket om vädret, utan mer om sånt här:

” – Skär halsen av honom! sade en barsk röst uppe på balkongen. – Hursa, min herre? replikerade Fagot genast på det blodtörstiga förslaget. Skära halsen av honom? Ja, det är ingen dum idé! Behemot! ropade han till katten. Sätt igång! Eins, zwei, drei! Nu hände någonting fullkomligt otroligt. Raggen reste sig på den svarta katten och han jamade hjärtskärande. Han hukade sig och hoppade så med ett pantersprång upp på Bengalskijs bröst och därifrån upp mot hans huvud. Fräsande grep katten tag i konferencierens tjocka hår med sina feta tassar, gav upp ett vilt tjut och med två ryck slet han huvudet från halsen. […] Katten gav huvudet till Fagot, som höll upp det i håret och visade det för publiken. Huvudet ropade förtvivlat ut över hela teatern: – Hämta en läkare!”

Hehe. Det är ingenting återhållsamt över den här boken, och jag älskar det! Hoppas jag lyckats få någon av er lite nyfiken…

Nu läser jag, i hög hastighet på grund av lättlästheten och spänningen, “Cirkeln” – av en Elfgren som till skillnad från mig lyckats skriva en hel (eller en halv då hon skriver tillsammans med en annan?) bok. Återkommer med betyg inom en inte alltför lång framtid.

Advertisements
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

3 Responses to Att äta böcker

  1. Esmeralda says:

    Åhh…du är så bra på att sätta ord på saker Malin. När det gäller läsande känner jag precis som du, jag läste också extremt mycket under min uppväxt, nu blir jag oftast besviken på böcker.
    Mästaren och Margarita verkar ju fruktansvärd! Precis som Bosch´s målningar…usch!!!

  2. Jenny says:

    Jag blir jättesugen på Mästaren och Margarita!! Upp på listan! Och Cirkeln också, gott med en bladvändare. Kanske sommarens två läsprojekt! Kram!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s