Längtan och minnen och sånt

Gud vad jag längtar till London. Mina drömmars stad. Snart är det bara en månad kvar. Tiden går så fort. Egentligen vill jag inte att den ska gå så fort, men samtidigt vill jag att det ska bli den 26:e april NU. Så att jag och Catrin kan åka.

Och så längtar jag efter semestern. Nordingrå, varma klippor, sol dygnet runt och att åka på semester med familjen igen. Och efter att gå på juni-bröllop. Och få sova lite längre på morgnarna. Och kanske till och med bli lite solbränd för första gången på flera år (om jag ens har något pigment kvar i kroppen efter alla dessa kontorssomrar).

Annars trivs jag ganska bra i nuet. Det är bra att det börjar bli vår. Solen skiner in genom fönstret på jobbet och om jag sätter mig i en något obekväm ställning vid skrivbordet så kan jag värma mig i den. Jobbet flyter på och dagarna går oftast fort, jag har roliga kollegor som får mig att skratta och en bra arbetsplats, fastän den ibland gör att jag är helt utmattad vid dagens slut.

Jag har alldeles för många saker i huvudet som vanligt, för många projekt som jag påbörjar mentalt men aldrig hinner testa på riktigt. Och därför blir jag dålig på att blogga också. På att skriva överhuvudtaget. Jag vet att jag låter som en repig skiva – vill skriva, hinner inte skriva, skriver lite i ett par dagar, är sjukt nöjd över detta, skriver inte på några veckor, klagar över att jag vill men inte hinner. Same old, same old. Som jag skrev till Catrin i mitt förra brev till henne så tror jag ärligt talat att jag är mer kär i själva idén att skriva än i själva skrivandet. För annars skulle jag väl göra det? När jag läser intervjuer med författare talar de ofta om hur de inte kan låta bli, hur de grips av sin historia klockan nio på kvällen och sedan sitter hela natten fastän de måste upp och leva sitt liv på morgonen. Skrivandet verkar liksom vara som en tsunami, en ostoppbar kraft som tar dem i besittning och inte släpper dem förrän de trillar ihop i en trött hög. Och hur mycket jag än önskar att det vore så för mig måste jag ju erkänna för mig själv att så är det inte, har aldrig varit, och kommer med stor sannolikhet aldrig bli – fast det vet man förstås inte.

Men om jag inte ska skriva – vad ska jag då göra? Jag har identifierat mig med detta så länge. Det har varit min nisch, det jag är bra på, det jag hela tiden kommer tillbaks till som min räddning när jag får panik över vad jag ska göra med mitt liv och hur jag ska använda min kapacitet – för det vet jag att jag har. Så antingen får jag klamra mig fast vid tanken på att jag en dag kommer skriva en bok, eller får jag bestämma mig för att gå vidare och satsa på något annat. Men vad? Och hur kommer man fram till det?

Och jag borde ju verkligen skriva här oftare också, eller ta mig i kragen och skaffa en riktig dagbok, för jag tycker det är så roligt att kunna läsa i efterhand vad jag gjort och tänkt på. Googlade mig själv innan (gör det med jämna mellanrum för att se om det hänt nåt nytt i mitt liv som jag inte vet om, t.ex. att jag vunnit en tävling =), och fastnade på min gamla blogg jag skrev i Jönköping (http://bloggis.se/Mollebolle/) och blev insnurrad i en massa gamla minnen, både bra och dåliga. Det var ju drygt fem år sedan (herregud), men ändå kan jag minnas exakt hur en dröm kändes när jag läser min beskrivning av den. Och så tycker jag ju om att gräva ner mig lite i nostalgi. Inte för att Jönköping var höjdpunkten i mitt liv, men det är ändå fint att kunna färdas tillbaka och återuppleva saker samtidigt som man kan se allt med lite perspektiv. Kanske läser jag det här om sex år – kanske är jag då någon helt annanstans, och kanske kommer jag då skrocka och tänka tillbaks på de bekymmer jag har nu med ett förnumstigt litet leende på läpparna.

Så här skrev jag för fem år sedan (ja, det kanske bara är jag som är så fascinerad av detta med tiden och vem man har varit och hur man inte visste vart man var på väg, men tycker det är häftigt att tänka på att det här skrev jag då, jag var där i det nuet, och i det nuet visste jag inte att Daniel fanns, inte att Catrin fanns, inte att jag skulle läsa på Skurup eller till personalvetare eller vilka jag skulle träffa där, hälften av personerna som är viktigast i mitt liv nu hade jag överhuvudtaget inte träffat då):

“Åbåy! Vicket vackårt vädår!

Ja, nyss när jag var ute och promenerade i lugnet efter stormen (trodde taket skulle blåsa av ett tag i natt), hade jag ett pist-ögonblick. Ni som åkt skidor vet kanske vad jag menar. När du tagit stolsliften upp till högsta toppen, och det rytmiska gungandet och solen som värmer i ansiktet försatt dig i nån sorts behaglig dvala, som gärna får pågå för evigt. Men plötsligt är ni framme, du glider av och vinden här uppe biter lite i kinderna, du stavar framåt, vänder dig om, och där ligger hela dalen under dig i strålande solsken och det tar nästan emot att åka ner, för vackrare än såhär blir det inte.

Så var det idag. Den senaste veckan har varit en dvala, för sen jag bestämt mig för att hoppa av har all motivation (om det överguvudtaget fanns nån) blåst all världens väg, och jag går bara och väntar på att terminen ska vara slut (och att jag förhoppningsvis klarat kursen på nåt sätt). Ointressanta föreläsningar, oroliga kvällar då jag legat vaken i timmar och väntat på sömnen, trötta dagar, och on top of all (bara för att reta mamma och Emma med min anglifiering) det regnruskiga vädret. Inte ens i Lund regnar det lika metodiskt som i den här stan (metodiskt för att det börjar när man kommit 500 m från dörren och har för bråttom för att vända och hämta paraply, och slutar så fort man kommer hem). Under den här grå “vintern” har jag nästan glömt att jag bor vid en sjö. Men så idag när jag kämpat mig upp till toppen av backen och tittade ut över stan och Vättern hade jag mitt pist-ögonblick. Det är som att världen ibland måste påminna en om hur vacker den är så man inte glömmer att man ska uppskatta och vara rädd om den.

Hoppas det kan va så här fint väder resten av min tid här, så att det blir de bästa minnena av stan som är de färskaste när jag flyttar hemåt.”

Advertisements
This entry was posted in Uncategorized and tagged , , . Bookmark the permalink.

One Response to Längtan och minnen och sånt

  1. Esmeralda says:

    Roligt att ta del av dina tankar från “förr”….tråkigt att du tvivlar på ditt skrivande Malin…Jag tycker om att läsa det du skriver!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s